(1) Vårt land, vårt land, vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord.
(2) Vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi: men detta landet älska vi, för oss med moar, fjäll och skär ett guldland dock det är.
(3) Vi älska våra strömmars brus och våra bäckars språng. Den mörka skogens dystra sus, vår stjärnenatt, vårt sommarljus. Allt, allt, vad här som syn, som sång vårt hjärta rört en gång.
(4) Här striddes våra fäders strid med tanke, svärd och plog. Här, här, i klar som mulen tid. Med lycka hård, med lycka blid. Det finska folkets hjärta slog. Här bars vad det fördrog.
(5) Vem täljde väl de striders tal. Som detta folk bestod. Då kriget röt från dal till dal. Då frosten kom med hungers kval. Vem mätte allt dess spillda blod och allt dess tålamod?
(6) Och det var här det blodet flöt, ja, här för oss det var, och det var här sin fröjd det njöt, och det var här sin suck det göt. Det folk som våra bördor bar långt före våra dar.
(7) Här är oss ljuvt, här är oss gott, här är oss allt beskärt; hur ödet kastar än vår lott. Ett land, ett fosterland vi fått, vad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt?
(8) Och här och här är detta land. Vårt öga ser det här, vi kunna sträcka ut vår hand och visa glatt på sjö och strand och säga: se det landet där. Vårt fosterland det är.
(9) Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, och blev vårt liv en stjärnedans. Där tår ej göts, där suck ej fanns. Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.
(10) O land, du tusen sjöars land, där sång och trohet byggt, där livets hav oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land. Var för din fattigdom ej skyggt. Var fritt, var glatt, var tryggt.
(11) Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång; se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång.
Finlands nationalsång
"Maamme" ("Vårt land") är Finlands nationalsång.
Text: Johan Ludvig Runeberg (1848)
Musik: Fredrik Pacius (1848)
(1) Oi maamme, Suomi, synnyinmaa, soi, sana kultainen! Ei laaksoa, ei kukkulaa, ei vettä, rantaa rakkaampaa, kuin kotimaa tää pohjoinen, maa kallis isien!
(1) Our land, our land, our Fatherland! Ring out, dear word, oh sound! No rising hill, or mountain grand, no sloping dale, no northern strand, there is, more loved, to be found, than this — our fathers’ ground.
(1) Oi maa, me Soome, sünnimaa, suur sõna helise! Ei ükski rand all taevaraa nii armsat eal olla saa, kui põhja koidust kuldne see maa meie isade.
(1) O Heimat, Heimat, unser Land kling laut, du teures Wort! Kein Land, so weit der Himmelsrand. Kein Land mit Berg und Tal und Strand wird mehr geliebt als unser Nord, Hier unserer Väter Hort.
(1) O mūsų žeme Suomija, gimtine! Tavo auksinis žodis teskambės aukštai! Nėra slėnio, nėra kalno, nėra ežero ar kranto brangesnio už šiuos šiaurinius namus, mūsų tėvų žemę! Nėra slėnio, nėra kalno, nėra ežero ar kranto brangesnio už šiuos šiaurinius namus, mūsų tėvų žemę!