(1) O mūsų žeme Suomija, gimtine! Tavo auksinis žodis teskambės aukštai! Nėra slėnio, nėra kalno, nėra ežero ar kranto brangesnio už šiuos šiaurinius namus, mūsų tėvų žemę! Nėra slėnio, nėra kalno, nėra ežero ar kranto brangesnio už šiuos šiaurinius namus, mūsų tėvų žemę!

(11) Ateis laikas kai sužydėsi, apsipilsi žiedais! Ir mūsų meilę sužadins tavo šlovinga viltis ir džiaugsmas – pagaliau, o tėvyne, tavoji daina skambės aukštesne nata. Ir mūsų meilę sužadins tavo šlovinga viltis ir džiaugsmas – pagaliau, o tėvyne, tavoji daina skambės aukštesne nata.

Suomijos himnas: "Maamme" (lietuviškai: "Mūsų šalis")
Muzikos autorius: Fredrik Pacius (1848 m.)
Žodžių autorius: Johan Ludvig Runeberg (1848 m.)

Vertimas į suomių kalbą:

(1) Oi maamme, Suomi, synnyinmaa, soi, sana kultainen! Ei laaksoa, ei kukkulaa, ei vettä, rantaa rakkaampaa, kuin kotimaa tää pohjoinen, maa kallis isien!

(2) On maamme köyhä, siksi jää, jos kultaa kaivannet sen vieras kyllä hylkäjää, mut meille kallein maa on tää, sen salot, saaret, manteret, ne meist on kultaiset.

(3) Ovatpa meille rakkahat koskemme kuohuineen, ikuisten honkain huminat, täht’yömme, kesät kirkkahat, kaikk’kuvineen ja lauluineen mi painui sydämeen.

(4) Täss auroin, miekoin, miettehin isämme sotivat, kun päivä piili pilvihin tai loisti onnen paistehin, täss Suomen kansan vaikeimmat he vaivat kokivat.

(5) Tään kansan taistelut ken voi ne kertoella, ken? Kun sota laaksoissamme soi, ja halla näläntuskan toi, ken mittasi sen hurmehen ja kärsimykset sen?

(6) Täss on sen veri virrannut hyväksi meidänkin, täss iloaan on nauttinut ja murheitansa huokaillut se kansa, jolle muinaisin kuormamme pantihin.

(7) Tääll’ olo meill on verraton ja kaikki suotuisaa, vaikk onni mikä tulkohon, maa isänmaa se meillä on. Mi maailmass on armaampaa ja mikä kalliimpaa?

(8) Ja tässä, täss’ on tämä maa, sen näkee silmämme. Me kättä voimme ojentaa ja vettä rantaa osoittaa ja sanoa: kas tuoss’ on se, maa armas isäimme.

(9) Jos loistoon meitä saatettais vaikk’ kultapilvihin, mis itkien ei huoattais, vaan tärkein riemun sielu sais, ois tähän köyhään kotihin halumme kuitenkin.

(10) Totuuden, runon kotimaa maa tuhatjärvinen miss’ elämämme suojan saa, sa muistojen, sa toivon maa, ain ollos, onnes tyytyen, vapaa ja iloinen.

(11) Sun kukoistukses kuorestaan kerrankin puhkeaa, viel lempemme saa nousemaan sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa korkeemman kaiun saa.

Vertimas į švedų kalbą:

(1) Vårt land, vårt land, vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord.

(2) Vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi: men detta landet älska vi, för oss med moar, fjäll och skär ett guldland dock det är.

(3) Vi älska våra strömmars brus och våra bäckars språng. Den mörka skogens dystra sus, vår stjärnenatt, vårt sommarljus. Allt, allt, vad här som syn, som sång vårt hjärta rört en gång.

(4) Här striddes våra fäders strid med tanke, svärd och plog. Här, här, i klar som mulen tid. Med lycka hård, med lycka blid. Det finska folkets hjärta slog. Här bars vad det fördrog.

(5) Vem täljde väl de striders tal. Som detta folk bestod. Då kriget röt från dal till dal. Då frosten kom med hungers kval. Vem mätte allt dess spillda blod och allt dess tålamod?

(6) Och det var här det blodet flöt, ja, här för oss det var, och det var här sin fröjd det njöt, och det var här sin suck det göt. Det folk som våra bördor bar långt före våra dar.

(7) Här är oss ljuvt, här är oss gott, här är oss allt beskärt; hur ödet kastar än vår lott. Ett land, ett fosterland vi fått, vad finns på jorden mera värt att hållas dyrt och kärt?

(8) Och här och här är detta land. Vårt öga ser det här, vi kunna sträcka ut vår hand och visa glatt på sjö och strand och säga: se det landet där. Vårt fosterland det är.

(9) Och fördes vi att bo i glans bland guldmoln i det blå, och blev vårt liv en stjärnedans. Där tår ej göts, där suck ej fanns. Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.

(10) O land, du tusen sjöars land, där sång och trohet byggt, där livets hav oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land. Var för din fattigdom ej skyggt. Var fritt, var glatt, var tryggt.

(11) Din blomning, sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång; se, ur vår kärlek skall gå opp ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång vår fosterländska sång.

Vertimas į anglų kalbą:

(1) Our land, our land, our Fatherland! Ring out, dear word, oh sound! No rising hill, or mountain grand, no sloping dale, no northern strand, there is, more loved, to be found, than this — our fathers’ ground.

(2) Our land is poor, and so shall be to him who gold will crave. The strangers proudly pass, but we shall ever love this land, we see, in moor, and fell, and isle and wave, a golden land, so brave.

(3) We love our rippling brooks, so bright, our gushing streams, so strong, the whisper of dark woods, at night, our starry skies, our summer light, all, all that we, in sight and song, have felt and lived among.

(4) Here fought our fathers, without fear, with sword, and plough, and thought. And here, in clouded times, and clear, with fortune in their front or rear, their Finnish hearts have beat, and wrought and borne what bear they ought.

(5) Who tells, of all the fights, the tale, in which this folk withstood, when war did rage from dale to dale, when frost set in, with hunger’s wail? Who measured all their pouring blood, and all their patience good?

(6) And it was here their blood was shed, for us, here, on this shore and it was here their joys were bred, here, that their sighs were heaved and fled, that people’s who our burdens bore before us, long before.

(7) Here it is sweet and good, we wot, all, too, is giv’n us here however fate may cast our lot, a land, a fatherland, we’ve got. Will there a thing on earth appear more worthy, to hold dear?

(8) And here’s, and here’s this fatherland, here every eye it sees and we can stretch a pointing hand, to show, with joy, its sea and strand, and say, “Behold this country, this, our Fatherland it is.”

(9) And if we once were made to rise to gold clouds, from below, and if we moved in starry skies, where no one weeps, where no one sighs, to this poor lonely country, though, our longing hearts would go.

(10) Oh land, the thousand lakes’ own land, of faith, and lay, and glee, where life’s main sea gave us a strand, our fore-time’s land, our future’s land, shy of thy poorness, never be, be calm, be glad, be free!

(11) Thy blossom, hidden now from sight, shall burst its bud ere long. Lo! From our love, shall rise aright, thy sun, thy hope, thy joy, thy light, and higher, once, more full and strong, shall ring Our Country’s song.

Vertimas į estų kalbą:

(1) Oi maa, me Soome, sünnimaa, suur sõna helise! Ei ükski rand all taevaraa nii armsat eal olla saa, kui põhja koidust kuldne see maa meie isade.

(2) Me maa on kehv, sest jäägu neist kes kullahimuga, läeb kõrgilt võõras mööda meist; kuid kallimat meil pole teist, ning voorte, saarte, laantega kuldmaa on meile ta.

(3) Me armastame mühavaid mustmetsi, järve teid, me koski, laulvaid, kohavaid, me tähtis-öid, me valgeid öid - ja kõiki laule, pilte neid mil Soome võlund meid.

(4) Siin adra, mõõga, mõttega me isad võitlesid, kas päikse paistel, tormiga, hea õnnega, või halvaga - siin surmaga nad heitlesid, ja siiski püsisid.

(5) Ei lugeda neid vaevu või, ei lõpeks võitluslood: kuis külast külla sõda sõi, kuis tuli hall ja nälja tõi, kes mõõdaks kõik need vaenuvood mis kestnud põlved nood?

(6) Ja siin see on kus valati kord verd ka meie eest, siin, siin, kus naerdi, nuteti, kus koormate all ägati mis kannud ammu aegadest see rahvas - meie eest!

(7) Siin on meil hea, siin olla karm, kõik meile annud ta; kas saatus helde meil või karm, üks isamaa meil on, üks arm, mis võikski ilmas leiduda väärt enam armasta?

(8) Ja siin, ja siin just on see maa, ees meie silmade; kätt võime välja siruta, ja vett, ja randu näidata; näe, see siin, öelda kõigile, me isamaa on see!

(9) Kui ka kesk pilvi hiilgavaid me kodu kuldse saaks, kus poleks ohkeid, pisaraid, kus tähetants me elu vaid, ka seal me unistuseks heaks see vaene maa siin jääks.

(10) Oi maa, tuhande järve maa, mis laul ja truudus lõi, me elu, kodu kinkija, me isade, me laste maa, oi, kehvanagi, püsti päi ja vabalt, kindlalt käi!

(11) Küll sinu pungi õitsele kord puhkeb uhkena, me armastus viib hiilgele su au, su töö, su lootuse, ja saab kord kõla kõrgema su laul, oi sünnimaa!

Vertimas į vokiečių kalbą:

(1) O Heimat, Heimat, unser Land kling laut, du teures Wort! Kein Land, so weit der Himmelsrand. Kein Land mit Berg und Tal und Strand wird mehr geliebt als unser Nord, Hier unserer Väter Hort.

(11) Einst ringt sich deine Blüte los reif aus der Knospe Zwang. Ja, einst aus unserer Liebe Schoß geht auf dein Hoffen, licht und groß. Und unser Vaterlandsgesang erschallt in höherem Klang.

Kennen Sie schon die Übersetzungen für diese Phrasen?

Wörterbuch
der Redewendungen oder Phrase vorschlagen